emeliejohanna.blo.gg

Jag sliter häcken av mig varje dag. Jag har kämpat mig till allt.

Det är alltid ett jobb, en kamp, för att ligga på topp.

Ingenting kommer gratis för någon.

Vi alla sliter, mer eller mindre.

Det hjälper inte att bara säga. Man måste göra.
Ingen annan kan göra det åt dig.

 

Det har många gånger varit både blod, svett och tårar.

Jag har haft löprundor då jag på riktigt har gråtit mig genom hela rundan.
Dels för att det gör ont i varje kroppsdel och muskel, men också för att det är så jäkla jobbigt.

Men det ska göras och jag ger mig alltid tusan på att göra det.

 

Jag pratar jämt om vilja. Att vill man så kan man. Har man inte viljan där, då går det inte.

Och jag vet inte om alla faktiskt förstår hur mycket vilja det är för mig.

Jag kämpar som ett djur genom varje sak jag gör.

Jag tävlar, hela tiden, med allt och alla.

Jag vill alltid vara bättre.

Det är inte alltid jag lyckas, ibland måste man inse att det faktiskt inte går.

Men man måste försöka. Annars kommer man ingenstans.

 

Men något som får mig att älska det jag gör och tycka det är fantastiskt roligt. Det är faktiskt mitt nuvarande gym.

Jag bor på en liten ort med kanske 3000 invånare. Tro det eller ej, men vi har två gym. 
Jag har testat bägge. 
Men det jag är på nu, träningspasset, är det mest fantastiska gym som jag varit på.

Vi kan skratta tillsammans allihopa som är där. Det är en sån gemenskap att det gör det hela mycket roligare.

Eftersom det är en så liten by så känner ju alla varandra mer eller mindre.

Vilket gör det hela ännu roligare.

Men folk peppar varandra. Pushar varandra att orka lite till.

Man känner sig mer än välkommen där och jag tror till och med många har träffat nya vänner där.

Och just nu, så är det träningspasset som får mig att fortsätta när viljan och orken säger nej.