Glädje gör skillnad

Ibland behöver man sätta sig ner och fundera.
Fundera på om man är lycklig. Och vad som gör en lycklig.

Alla har vi perioder då vi inte är glada. 
Energin tar slut och vi vet inte vad vi ska göra för att hitta tillbaka igen.
Det är då vi behöver fundera och tänka till. Var kan jag hitta denna energin?
 
Träning har de senaste åren gjort mig glad. 
Det är på gymmet jag mår bra. I löpspåren jag kan rensa tankarna.
Men jag har även märkt att reslutaten påverkas enorm mycket över hur jag mår och känner mig, såklart.

De senaste månaderna har jag varit lyckligare än någonsin. 
I slutet av förra året och i början av detta visste jag knappt hur det kändes att vara helt lycklig.
Hade tappat all energi. Hade ingen ork kvar till någonting.
Idag står jag här. Förändringarna blir fler och fler. Och jag är lycklig.
För en gångs skull kan jag på riktigt säga att jag är lycklig.

Jag behövde sätta mig ner och fundera.
Ta reda på hur jag kan bli lycklig.
Och när jag väl tagit reda på det, verkligen göra det också.
Inte bara låta det bli tankar.
Och med glädjen kom ett leende som inte går att sudda bort.
Med leendet kom nya vänner. Folk började se mig. Folk såg mig inte som den där tysta och blyga typen längre.
Jag fick nya vänner, bra vänner. Vänner jag känner att jag kan börja lita på.
 
Så hitta glädjen i allt.
Träningen är som bäst när man är lycklig.
Reslutaten är som bäst när man är lycklig.
Sträck på dig.
Le.
Du är också värd att vara helt lycklig.
 
 
Min träning, Mitt liv, Tankar&funderingar | | Kommentera |

Varför är det så viktigt?

Då och då får jag frågan: "vad väger du nu?"
Varför det detta så viktigt för alla? Varför spelar en liten siffra så stor roll?

Jag va likadan när jag började träna. Jag blev lite blind och älskade känslan när vågen visade minus. 
Och de första kilona va det kanske rätt av mig att fokusera på detta. För jag behövde tappa några.
Men ju fler år som gick och ju mer påläst jag blev så förstod jag att vikten inte va allt. Att siffran som visades där egentligen inte betyder ett dugg.

Jag gick snabbt ner 20 kg. Och detta var inte på rätt sätt. Åt dåligt, tränade för hårt. Och detta mådde jag verkligen inte bra av.
Jag har nu gått upp några kilo igen. Och detta är inget som stör mig. Självklart hade även jag tyckt det var roligt om vågen ändrade sig någon gång. Men det är inte det som är det viktiga.
Varför kan inte folk förstå att den där siffran inte är viktig? Att muskler väger så mycket mer än fett?

Jag tror ändå fler och fler börjar förstå skillnaden. Att styrketräning inte är något som gör dig "manlig" om du är tjej. Utan att det faktiskt kan vara riktigt snyggt med en vältränad och stark kropp. 

Men om jag skulle rätta mig efter alla skalor och statistik som har med vikt att göra. Då är jag överviktig fortfarande.
Jag ska väga 10 kilo mindre än jag gör nu.
Det kommer aldrig gå. Dels för att då finns det nog inte mycket kvar av mig och mina muskler har nog hunnit gå upp i rök.
Men också för att det inte är intressant för mig längre. 
Ni behöver inte fråga mig om min vikt längre. Jag vet att många som frågat gjort det för att de tror att jag "skäms" för det. Men varför ska jag göra det? En siffra är väl inget att skämmas över? 
Ni ser ju själva att jag är rätt mycket mindre nu än då. Så varför ska ni haka upp er på det?

Så, med detta vill jag ha sagt:
Sluta fråga om min vikt. Ni kommer få samma svar varje gång.
Förstå att måtten är viktigare än vikten i de flesta personernas fall. 
Behöver du gå ner i vikt, självklart ska du rätta dig lite efter vågen också. Men mät dig ändå. det är där du kommer märka den stora skillnaden. 
Styrketräningen kommer få dig att ändra kroppsform. Du kanske kommer lägga på dig vikt. Men det kommer ändå se ut som du tappat vikt.

Då - 80 kg, orörlig och godismonster. Storlek XL-L i kläder.
Nu - 62 kg, träningsfreak och väldigt mycket lyckligare. Storlek M-S i kläder.
Skillnaden är större än vikten. 
Glöm aldrig att styrketräning gör dig inte manlig. Den formar din kropp och du kommer känna att du minskar fast att vågen säger annat.
Min träning, Mitt liv, Tankar&funderingar | | Kommentera |

Den oväntade uppmärksamheten

I stort sätt alla människor gillar väl att stå i rampljuset. Vill vara i centrum fast att man kanske inte riktigt vågar göra något för att kunna få den platsen.
Jag erkänner. Jag älskar att stå i centrum och få uppmärksamhet. Men kanske inte när allting händer så snabbt att man inte riktigt kan kontrollera det.


Efter att jag lagt upp ett inlägg på instagram om min framgång inom träningen (bilden som jag la upp i förra inlägget) var det en grupp (jagtogbeslutet) som sedan la upp den bilden som ett sätt att dela min resa och min framgång. Självklart blir man superglad för detta och tycker det är jätteroligt.
Men på bara några timmar fick jag massa kommentarer/gillningar/följare. Det gick så sjukt snabbt.
Men med detta får man också hat.
Anonyma meddelande, framför allt här på bloggen, från människor som ska hata. Hela tiden trycka på en persons ömma punkter. Man försöker se förbi det. Men det är inte så enkelt.
 
Jag vill dela med mig. Vill inspirera andra till att också lyckas med sin egen resa. Få folk att förstå att träning inte bara handlar om gym och bra mat. Att det kan vara så mycket mer. Att det kan förändra en hel människa.

Men det är inte alla som uppskattar att man försöker peppa. Många blir antagligen avundsjuka, orkar inte göra jobbet själva. Mina bilder har blivit tagna ett antal gånger. Läggs upp av andra och säger att det är dem. Oftast tas de bort igen så fort jag kommenterat och sagt ifrån. Men ska det behöva vara såhär?
ska jag vara tvungen att vara anonym för att folk inte ska ta mina bilder? 
Jag vill kunna dela med mig för jag vet att många fina människor där ute blir inspirerade av det. Och det är det jag vill.
 
Varför ska människor hata för att andra lyckas och får uppmärksamhet för det? 
Kan inte folk bara vara glada för varandra. Hjälpas åt med saker. Peppa varandra.
Sluta ha så mycket hat inom er.
Det hjälper ingen, inte ens dig själv.
 
Jag tänker fortsätta lägga upp min framgång. Både här och andra ställen. Jag kommer fortsätta försöka inspirera andra, vara någons motivation. Ingen kan hindra mig från det. Det är detta jag tycker om och trivs med.
 
Att jag fick så mycket uppmärksamhet för en bild va oväntat. Men samtidigt kul.
Det tar ett tag att vänja sig vid att telefonen går på högvarv hela tiden och behöver laddas stup i kvarten.
Men det är helt klart värt det.
Trots allt ert hat.
 
 
 
Min träning, Mitt liv, Tankar&funderingar | | En kommentar |
Upp