Stackars ben
En promenad avklarad på ungefär 1.2 mil med min fantastiska vän.
Inte nog med att vi behöver typ såhär långa runder för att hinna prata om allt vi har att prata om.
Men det är en fantastisk känsla när man väl är i mål. Undertiden vill man helst bara gräva ner sig eller ge upp.
Vi bestämde oss för att till hösten kunna springa hela denna rundan.
Och då ska jag även meddela att den består av väldigt jobbiga och tråkiga backar och fruktansvärda raksträckor som man helst bara vill slippa.
Det blev lite löpning mitt under rundan idag och det känns i benen nu kan jag lova er.
Mina stackars ben vill helst bara huggas av och grävas ner.
Det bästa med att gå såhär långa rundor är inte bara att man mår sjukt bra efteråt av att man klarat det och att det är grym förbränning för kroppen.
Det rensar ens tankar och man får annat att tänka på. Man slipper allt det jobbiga och får in ny energi.
Ibland kan jag tycka det är skönt att gå själv med bra musik i öronen.
Ibland kan jag tycka det är skönt att gå själv med bra musik i öronen.
Men att gå med världens finaste vän och kräka ur sig allt man har att säga är ännu bättre.
Så in med nya energi och siktar mot att denna helgen kommer bli awesome.
Mer vettigt än så blev det inte denna gången.
Och ni som ens orkat läsa allt och brytt er.
Res er upp, klä på er bra kläder och bekväma skor.
Och ge er ut på en promenad. Ni får bra samvete efteråt.
Och det är ju trots allt inte så jobbigt.
Kom ihåg, till hösten springer vi alla 1.2 mil.
Puss
