Vad jag vill, när jag vill. Ändå en bra dag

Allt prat om mat och träning.
Även jag som lever för träning och tycker det är det bästa som finns kan tröttna ibland.
Ibland får jag även en känsla av att folk tror att man MÅSTE sluta med allt som har med kolhydrater att göra.
Att man MÅSTE sluta äta godis och dricka läsk. Annars går man inte ner i vikt.
Det får stå för er.
Jag har ALDRIG gått på en diet. Jag har ALDRIG tagit bort alla kolhydrater helt.
Jag har dragit ner på det, ja. Men det är för jag tycker inte den sortens mat är supergod.
Jag gillar inte pasta. Jag gillar inte potatis. Jag äter det. Men det är inte direkt mina favoriter.
Men bröd, kommer aldrig kunna sluta med det. Himmel och pannkaka va gott det är med rostade mackor eller en macka med ett awesome pålägg på.

Kör ditt eget race. Gör det som funkar för dig.
Vill du äta choklad en gång i veckan. DO IT. Ha ingen ångest för det.
Vill du trycka i dig en tallrik med snabbmakaroner. GÖR DET. 
Jag tränar extremt mycket. Det är jag medveten om.
6-7 dagar i veckan, 2 gånger om dagen. Det är kanske inte jättenormalt. Men det är det jag mår bra av och det är så jag vill ha det.
Men jag äter vad jag vill, när jag vill. Ändå går jag ner.
 
Jag har stått still på vågen VÄLDIGT länge nu. Varje tillfälle jag ställt mig på den har den visat 65 kg.
Inget jag stör mig på eller bryr mig så mycket om egentligen.
Jag vet att stor del av det är muskler.
Men klart att det är lite irriterande när man en gång varit under 60.
MEN, idag. dam dam dam dam. Visade den 63. Wihooo. Mitt slit lönade sig till sist.
För mig är mätningen det roliga. Den tar vi senare i veckan.
 
Känner att detta inlägget inte leder någon stans egentligen. Blir mest tråkigt och lite samma sak hela tiden.
Nu ser vi till att få oss en riktigt härlig sömn inatt så batterierna är laddade för imorgon.
Puss
 
 
Min viktresa, Mitt liv | | Kommentera |

Inget kan stoppa mig nu

När man varje dag kämpar för något behöver man få se reslutaten.
Det är svårt att märka det själv efter ett tag. Man ser ju sig själv i spegeln dag efter dag och till sist ser man ingen större skillnad. 
Idag är en sån dag då allt känns bra. 
Går upp, ställer sig på vågen och den visar -1kg.
Glädjeskutten kom och det gjorde att morgonen genast blev fantastisk.
 
När man sedan sätter sig och tittar tillbaka lite och ser på bilder så förstår man att man faktiskt tagit sig en bit.
Jag är långt ifrån klar. Och det är en kamp varje dag.
Det går sakta, det är jag medveten om. Jag hade kunnat så mycket mer under denna tiden om jag verkligen hade velat.
Men jag är inte ute efter något speciellt egentligen.
Jag tänker inte tävla. Jag gör detta för att jag mår bra och för att jag vill trivas med mig själv.
Från att knappt vilja visa sig utan kläder ens för de allra närmsta.
Till att faktiskt kunna va stolt över mig själv och inte bry mig om vad andra säger.
 
Det är inte bara utsidan som förändras när man går genom något sånt här.
Insidan ändras minst lika mycket.
Jag har blivit väldigt mycket starkare psykiskt och jag är inte alls den ledsna, deppiga personen som blir ledsen så fort någon ens sa något till mig som jag inte tyckte om.
Idag kan jag ta det lite med en klackspark. Se att folk kanske gör det/säger det för att de är avundsjuka.
Eller helt enkelt inte begriper bättre.
 
Folk kommer alltid hata. Så är det, och det får vi leva med. Man måste lära sig att hantera dessa människorna bara. 
Ni kan hata, ni kan kasta skit på mig och säga att jag inte lyckats så bra som jag kanske borde.
Det hugger inte i mig.
Jag vet själv hur långt jag kommit och vad jag kämpar för.
Ni kommer aldrig kunna stoppa mig.
Det är detta jag vill och det är såhär jag vill ha det.
Jag vill inte stressa med min utveckling. Jag vill att kroppen ska må bra och att jag ska orka hela vägen.
Och ni kommer se mig där. Vid mållinjen. Vänta bara.
 
 
Min träning, Min viktresa, Mitt liv | | 2 kommentarer |

När jag ser tillbaka

Jag är en person som tänker mycket. Många dagar går åt till att bara tänka på allt som varit och allt som jag vill ska hända. 

Idag är en sån dag då jag tänker tillbaka på hur mitt 2013 var. Det har redan gått en månad av det nya året. Tiden går fort. Man glömmer snabbt bort saker. Både bra och dåliga. Små händelser som faktiskt gjort så att man blivit en ny människa.
Men vi börjar väl från början.
 
I början av året va jag sjuk. Inte direkt dödssjuk. Men det var besvärligt för mig.
Jag var hos läkaren flera gånger. 3 för att vara exakt. Första gångerna fick jag hostmedicin och grejer. Sa att det antagligen va ett virus jag hade i kroppen. Jag höll på att hosta ut allt jag hade i kroppen vilket försvårade ganska mycket för mig. Blev inte mycket till träning under denna tiden. Det höll på såhär några gånger. Och ingen läkare visste väl var det va med mig egentligen. Sista gången jag gick dit fick jag som svar "detta är inget virus, så jag kan inte hjälpa dig här". 
Då blev man rätt irriterad. Men som tur va så struntade hon inte i mig ändå. Utan skickade mig vidare till en astmaläkare. Och jodå, astma var det. Det tog läkarna flera månader innan de överhuvudtaget tänkte på astma. 
Jag fick medicin och grejer mot min astma ungefär 2 månader senare. Och då hade jag redan gått med detta sen oktober/november. Så ungefär ett halvår av konstant hostande och sömnlösa nätter, andningsproblem och tillfällen då jag inte fick luft alls. 
 
Jag hade redan bestämt mig 2012 att 2013 skulle bli mitt år. Jag hade redan tappat 15 kg och nu va de bara att fortsätta. Men detta satte såklart stopp för mina planer.
 
Men jag gav inte upp. När jag väl börjat ta min medicin märkte jag snabbt att det hjälpte och jag började komma igång igen.
 
Det flöt på fram till sommaren. Jobbade heltid i en butik och försökte få till träningen på den lediga tid jag hade.
Men, så sattes ännu ett snubbelsnöre upp för mig.
Jag skadade mig på jobbet. Brände mig rätt så ordentligt på underarmen. Och där rök den träningen igen.
Svårt att duscha, svårt att göra saker överhuvudtaget. Jag jobbade, det var jag ju så illa tvungen till. Det va väl inte så illa egentligen. Men att träna fanns inte på kartan då jag knappt kunde duscha.

Allt läkte och nu skulle inget kunna stoppa mig.
Men allt detta hade gjort att mitt självförtroende va ganska lågt då jag inte fått den kroppen jag hoppades på till sommaren. Och kommentrarer från folk gjorde att jag tappade allt. Jag tränade, men inte med den viljan och motivationen som behövdes för att lyckas.
Jag pressade ner min vikt till under 60 kg. Sen åkte jag utomlands och vikten gick inte hålla då.
Så jag gick upp igen.
Gav upp lite, fanns många tillfällen då jag ville ge upp allt som hade med gymmet att göra.
Men jag hade folk runt mig som sa till mig att om du ger upp nu, då har allt varit till ingen nytta. Då har alla andra vunnit över dig. Och envis som jag är plockade jag fram vinnarskallen i mig. 

Jag ger mig aldrig. Hur jäkla tufft det än är. Jag kan inte ge upp. Inte efter allt jag gått genom. Inte efter all energi jag lagt på detta.
Jag har hittat min balans nu. Allt flyter på. Och jag är i mitt livs form för tillfället. Jag tappar inte vikt, det är kämpigt för mig att lyckas med det. Men jag minskar i måtten ändå. Och för mig är det det som är det viktiga.
 
Folk kanske inte ser detta som ett problem. Att jag fick min astma, hur många har inte det liksom? Att jag skadade armen, ja men du kan ju träna benen. Men för mig va detta ett stopp. Jag hade aldrig stött på dessa hinder. Jag visste inte hur jag skulle tackla dem. Visste inte riktigt hur jag skulle hitta tillbaka.
 
Men jag är tillbaka, och jag ska visa er. Att det finns ingenting som kan stoppa mig.
 
 
 
 
 
 
Min träning, Min viktresa, Mitt liv | | 8 kommentarer |
Upp