Det finns ingen genväg, bara en väg.
När jag började träna för 2-3 år sedan så började jag med löpning och promenader.
Så tänkte gå in på det här med löpning lite mer.
Jag hatade att springa. Det va tungt, gjorde ont, man fick svårt att andas och det tog tid innan man märkte någon skillnad.
Hade jag börjat helt ensam hade jag nog aldrig fortsatt, och då hade jag inte varit där jag är idag antagligen.
Men jag gav inte upp.
Trots en ganska stor övervikt på 80 kg till mina små 157 cm så kämpade jag på.
Jag varvade mina löprundor med promenader. Och självklart hjälpte promenaderna till lite.
Men man märkte att efter 1-2 månader med löpning så märkte man ju skillnad på både kroppen och konditionen.
Men något jag märkt är extremt viktigt är att andas rätt.
Hur jobbigt det än är, andas du rätt orkar du några kilometrar till.
Jag har lätt för att hålla andan när jag tränar. Framför allt i styrketräningen, men också när jag springer.
Varför, det vet jag inte. Jag bara gör det. Sen gäspar jag för att jag behöver syre till kroppen.
Men jag försöker att tänka på det när jag springer, just för att det ska bli enklare.
Djupa långa andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Försöka att inte andas så snabbt även när man är trött. Du får ner din puls då och du kommer orka mer. ett bra sätt, som jag har märkt, att träna på detta är just tabata eller helt enkelt bara springa i intervaller. Ge allt du kan i 20-30 sekunder. Vila 10 sekunder och sen ge allt igen. Under dessa 10 sekunderna du vilar ska du försöka få ner pulsen så mycket du kan. Detta gör du genom andningen.
Det är inte helt enkelt i början, speciellt när inte konditionen är på topp.
Men det hjälper, jag lovar.
En annan sak jag märkt som i alla fall hjälper mig är just att jag har starka ben.
Jag är väldigt stark i mina ben, har nästan alltid varit. Och det kan jag såklart ha till min fördel när jag springer.
När konditionen och andningen ger upp och lungorna känns som de ska typ sprängas, då ställer jag om helt.
Stänger av huvudet och låter benen göra jobbet. Åter igen tar jag djupa andetag. Men endast benen får jobba och det hjälper mig. Jag får ner pulsen och när mjölksyran kommer stänger jag av känslan i benen och då får huvudet ta över igen. Det är mycket vilja och envishet i detta. Men det funkar faktiskt.
En sista sak. När du väl sprungit så länge och mycket att konditionen inte är något större problem längre. Då är ju trixet att börja me de långa rundorna. Bry dig inte om tiden till en början. Se till att endast ta dig genom hela rundan utan att stanna. När du kan allt det här med andningen och att låta benen eller huvudet göra jobbet, då känns det som man kan springa i all evighet. Och tro mig, det kan du.
Men bestäm en runda innan du ger dig ut. Spring inte bara för att du ska, då blir du lätt tröttare för att du måste tänka efter hela tiden vart du ska.
När du bestämt runda, så spring HELA. Bry dig inte om du springer den 20 minuter saktare än kompisen. Bara du tar dig genom den. När du sen känner att du vill gå på tid. Så gör det.
Men, i alla fall för mig, är det viktigast att ta sig genom rundan utan att stanna.
Ge aldrig upp. Jag hatade löpning, nu älskar jag det.
Det blir lättare med tiden. Jag lovar
