Långa nätter, bruna ben och ren jäkla vilja

Idag är en sån dag då jag saknar sommaren lite extra.
Solen, värmen, bruna ben, picknick i solnedgången. 
Långa varma nätter med fantastiska människor.
Grilla, havet, sanden mellan tårna.
Shorts, linne, bikini och solbrillor.
Stoppa undan mössorna och ta fram kepsen.
Plocka fram longboarden, inlinesen.
Allt med sommaren saknar jag.

Jag är ingen vintermänniska. Även om jag tycker det är mysigt med snö och hela jultiden.
Men kylan. Jag klarar inte kylan. Att ständigt gå runt och frysa.
Inget för mig. 
Jag brukar tycka att tiden går för fort. Att vi skulle kunna stoppa den ett tag och bara ha det som det är.
Men just nu vill jag den ska snabba på lite. 
Sen stoppar vi den igen en dag i juli då solen skiner och man ligger på stranden och hör vågorna.
 
Men inte ens kylan kan stoppa mig från att ta mina löprundor.
Trots att det blåser och är kallare än i frysen ute så tog jag mig genom en 6.6 km lång runda.
Idag var det bara ren jäkla vilja. Benen sa stopp efter jag sprungit i ungefär 10 minuter.
Det är då jag stänger av. Springer in i tunneln och inget annat än framåt är okej.
Folk säger till mig att jag inte är riktigt klok.
Och ni har helt rätt.
Jag är inte riktigt klok men det är också det som har tagit mig såhär långt.
Att jag klarar av att stänga av smärtan.
Att jag klarar av att ta djupa andetag fast att jag helst av allt vill lägga mig ner och dö.
Det var en tung runda idag, men jag tog mig genom hela.
Att jag sen trodde min sista stund var kommen när jag tagit mitt sista steg är en annan femma.
Sista 2 kilometrarna var det bara ren jäkla vilja.
Känseln i benen hade försvunnit för längesen och till och med huvudet började säga stanna.
Då ökar jag. Jag kommer fortare hem, och sen slipper jag smärtan.
DET, är att aldrig ge upp!
 
 
 
 
 
 
Min träning, Mitt liv | |
Upp