emeliejohanna.blo.gg

Jag är en person som tänker mycket. Många dagar går åt till att bara tänka på allt som varit och allt som jag vill ska hända. 

Idag är en sån dag då jag tänker tillbaka på hur mitt 2013 var. Det har redan gått en månad av det nya året. Tiden går fort. Man glömmer snabbt bort saker. Både bra och dåliga. Små händelser som faktiskt gjort så att man blivit en ny människa.

Men vi börjar väl från början.

 

I början av året va jag sjuk. Inte direkt dödssjuk. Men det var besvärligt för mig.

Jag var hos läkaren flera gånger. 3 för att vara exakt. Första gångerna fick jag hostmedicin och grejer. Sa att det antagligen va ett virus jag hade i kroppen. Jag höll på att hosta ut allt jag hade i kroppen vilket försvårade ganska mycket för mig. Blev inte mycket till träning under denna tiden. Det höll på såhär några gånger. Och ingen läkare visste väl var det va med mig egentligen. Sista gången jag gick dit fick jag som svar "detta är inget virus, så jag kan inte hjälpa dig här". 
Då blev man rätt irriterad. Men som tur va så struntade hon inte i mig ändå. Utan skickade mig vidare till en astmaläkare. Och jodå, astma var det. Det tog läkarna flera månader innan de överhuvudtaget tänkte på astma. 
Jag fick medicin och grejer mot min astma ungefär 2 månader senare. Och då hade jag redan gått med detta sen oktober/november. Så ungefär ett halvår av konstant hostande och sömnlösa nätter, andningsproblem och tillfällen då jag inte fick luft alls. 

 

Jag hade redan bestämt mig 2012 att 2013 skulle bli mitt år. Jag hade redan tappat 15 kg och nu va de bara att fortsätta. Men detta satte såklart stopp för mina planer.

 

Men jag gav inte upp. När jag väl börjat ta min medicin märkte jag snabbt att det hjälpte och jag började komma igång igen.

 

Det flöt på fram till sommaren. Jobbade heltid i en butik och försökte få till träningen på den lediga tid jag hade.

Men, så sattes ännu ett snubbelsnöre upp för mig.

Jag skadade mig på jobbet. Brände mig rätt så ordentligt på underarmen. Och där rök den träningen igen.
Svårt att duscha, svårt att göra saker överhuvudtaget. Jag jobbade, det var jag ju så illa tvungen till. Det va väl inte så illa egentligen. Men att träna fanns inte på kartan då jag knappt kunde duscha.

Allt läkte och nu skulle inget kunna stoppa mig.

Men allt detta hade gjort att mitt självförtroende va ganska lågt då jag inte fått den kroppen jag hoppades på till sommaren. Och kommentrarer från folk gjorde att jag tappade allt. Jag tränade, men inte med den viljan och motivationen som behövdes för att lyckas.

Jag pressade ner min vikt till under 60 kg. Sen åkte jag utomlands och vikten gick inte hålla då.

Så jag gick upp igen.

Gav upp lite, fanns många tillfällen då jag ville ge upp allt som hade med gymmet att göra.

Men jag hade folk runt mig som sa till mig att om du ger upp nu, då har allt varit till ingen nytta. Då har alla andra vunnit över dig. Och envis som jag är plockade jag fram vinnarskallen i mig. 

Jag ger mig aldrig. Hur jäkla tufft det än är. Jag kan inte ge upp. Inte efter allt jag gått genom. Inte efter all energi jag lagt på detta.

Jag har hittat min balans nu. Allt flyter på. Och jag är i mitt livs form för tillfället. Jag tappar inte vikt, det är kämpigt för mig att lyckas med det. Men jag minskar i måtten ändå. Och för mig är det det som är det viktiga.

 

Folk kanske inte ser detta som ett problem. Att jag fick min astma, hur många har inte det liksom? Att jag skadade armen, ja men du kan ju träna benen. Men för mig va detta ett stopp. Jag hade aldrig stött på dessa hinder. Jag visste inte hur jag skulle tackla dem. Visste inte riktigt hur jag skulle hitta tillbaka.

 

Men jag är tillbaka, och jag ska visa er. Att det finns ingenting som kan stoppa mig.